2011/05/30

Undervikt hyllas

Alltså det här med vikthets, med mat och hetsträning och BMI- räknande är så uttröttande. Jag har aldrig någonsin brytt mig om vad jag väger, men jag verkar väldigt ensam om det. Jag tycker att man ska vara hälsosam, man ska träna och röra på sig, men man ska också kunna äta precis vad man vill. Och man ska fasiken kunna äta vad man vill utan att ha ångest att man åt någonting med mycket fett/socker/kolhydrater Jag kan inte ens räkna alla tjejer jag mött som har haft ångest över att äta något onyttigt. Jag arbetade med en tjej i min egen ålder ett tag som tränade flera gånger i veckan, och ändå fick extrem ångest om hon åt något godis på helgen. Och det är ju tyvärr inte ett dugg ovanligt! Vi pressas ständigt om bilden av lycka, framgång och utseende.

Jag skulle aldrig kunna följa någon bantningskur eller några av alla dessa tusentals metoder. Jag tror inte på kurer eller metoder, - jag tror på att äta och motionera bra.
& det här med BMI tycker jag är otroligt korkat. Det beräknar ju inte muskelmassa eller något sådant överhuvudtaget. En väldigt vältränad människa kan ha ett BMI som tyder på fettma. Men det jag egentligen ville komma till är det här med vikten, - övervikt och undervikt och normalvikt. Om man går in på en välkänd sida för viktminskning, och skriver in en längd och en vikt, får man ett BMI på 19,8 och då säger sidan att man är underviktig och att en viktnedgång är skadlig för hälsan. Men om man plusar två kilo så säger sidan att det kan hjälpa till om man vill gå ner i vikt. Alltså, - är slutsatsen att vi strävar mot undervikt? Hur kan det vara möjligt att vi ska sträva emot dålig hälsa? Det pratas väldigt ofta om hur övervikt är ohälsosamt, - men undervikt är lika skadligt! Även fast vi ständigt matas med hyllande bilder på att undervikt är det som ska föreställas vackert och attraktivt, måste vi inse att det ÄR farligt!






Undervikt är större än fetma bland unga tjejer i Sverige (15-24 års ålder) enligt en utredning om svenska folkets hälsa som Socialstyrelsen har gjort. 4 procent av ungdomarna lider av fetma, medan 10 procent räknas som underviktiga. I utredningen kan man även läsa om kopplingen mellan undervikt och psykisk ohälsa. Att vara underviktig ökar risken för att man ska känna oro, ängslan eller ångest med 50 procent. Kroppen blir väldigt trött, minska prestationsförmåga och inte energireserver att ta till vid sjukdom. Kvinnor kan även drabbas av utebliven menstuation och ha svårt att bli gravid.

Vi måste inse att det ideal som vi har idag är skadliga för våra kroppar. (Och nu pratar jag INTE enbart om kvinnor, - undervikt blir vanligare hos unga pojkar också.) Vi trakaseras nästan med tips och råd om hur vi ska gå ner i vikt, och vad vi ska äta och hur vi ska motionera. Artiklar om vilka smalprodukter är bäst, om vilka träningsmetoder som bränner mest fett, och vad som ska vara bäst för oss i alla avseenden. Jag tror man måste våga blunda för allt det där.
Skäms inte för att du tar en fika, eller ens en extra kaka! Hur många gånger hör vi inte ursäkter i fikarummen med att säga "Jag tränade x antal min igår, så jag förtjänar en kaka!" eller "jaa, jag ska träna sen, så en liiiten kaka kan jag allt ta!". Sätt stopp för det där, - skit i det! Vem fan förtjänar INTE en fika ibland?! (eller en pizza, eller ett glas läsk, eller en vad som helst som alla anser dåligt för kroppen just nu). Vi lever bara en gång, - lev inte ditt liv i ångest över att du inte är sjuk.

3 kommentarer:

  1. Bra skrivet! De ideal som finns idag är helt orealistiska. Jag har reagerat på ett uttryck som används väldigt mycket både i media och av "vanliga" människor: att unna sig något. Som du säger att någon har tränat och sen "får" (för vem egentligen?) äta en kaka eller två.
    Jag själv mår dåligt när jag äter, speciellt "onyttiga" saker. Men när idealet är size zero, är det inte konstigt att kvinnor och män ser på ätandet som något ångestfullt.

    SvaraRadera
  2. Shamadalie: Klart det är himla svårt att inte påverkas av idealen. Men jag tror vi måste försöka ändå. - Alla förjänar en kaka ;) När vi säger att vi "förtjänar", undrar jag precis som du - för VEM? Och hur kan vi lägga ordet förtjänar i mat, egentligen? Alla måste ju äta för att överleva, - förtjänar vi inte alla mat då? Och vem förtjänar mest? Och, kanske den viktigaste fråga, - vem förtjänar INTE och varför då?

    SvaraRadera